stamcellsutarmning

Stamcellsutarmning är ett åldersrelaterat fenomen där kroppens stamceller gradvis förlorar sin förmåga att underhålla och reparera vävnader. Begreppet används i forskning om åldrande och beskriver en progressiv försämring av stamcellers självförnyelse, differentiering och funktion över tid.

Orsakerna är mångfacetterade och innefattar telomereförkortning, ökad DNA-skada och en förstärkt DNA-damage response, förändringar i cellernas metabolism och epigenetik samt ökad oxidativ stress. Nischens (mikromiljönens) stödjande funktion försämras också, vilket minskar stamcellernas långsiktiga uthållighet. Inflammationsförändringar i kroppen, så kallad inflammaging, bidrar ytterligare till att stamcellernas kapacitet minskar. Andra faktorer inkluderar åldersrelaterade förändringar i cell-signalering och kommunikation mellan stamceller och deras omgivning.

Flera stamcellstyper påverkas, särskilt hematopoetiska stamceller (HSCs) i benmärgen, där en åldersrelaterad försämring leder till minskad blodcellsproduktion och en tendens mot myeloid över epitelial eller lymfoid linjens utgång. Liknande avsevärda minskningar ses i andra vävnader som tarmens, hudens och muskelns reservceller, vilket bidrar till sämre vävnadsregeneration och läkning hos äldre.

Konsekvenserna av stamcellsutarmning är bland annat nedsatt regenerativ förmåga, försämrad immunfunktion och långsammare sårläkning. Detta ökar sannolikheten för sjukdomar och åldersrelaterade funktionsneddragningar. Klinisk behandling saknar i dagsläget breda tillämpningar, men forskningen undersöker livsstilsfaktorer, läkemedel som kan modulera sparsam stamcellsfunktion och strategier som syftar till att förbättra stamcellernas nisch eller ersätta förlorade funktioner medan risker och bioetiska frågor utvärderas.