sprickbildningar

Sprickbildningar är sprickor eller sprickmönster som uppstår i fasta material när de utsätts för mekanisk belastning, temperaturskillnader eller kemiska förändringar. Begreppet används inom geologi, geoteknik och byggnadsteknik för att beskriva hur berg, jord, is eller byggnads- och industrimaterial bryts upp i fragment eller skikt. Sprickbildningar kan vara både naturliga och människo-definierade och varierar i storlek från mikroskopiska legeringssprickor till breda konstruerade klyftor.

Orsakerna till sprickbildningar är ofta blandningar av spänningar och miljöförändringar. Geologiskt uppstår sprickningar när berg utsätts för tektonisk stress, avlastning, eller temperaturskillnader som får materialet att expandera och kontrahera olika snabbt. Fukt-, tork- och kemiska reaktioner kan även bidra till sprickbildningar genom volymförändringar eller kemisk vittring. I bygg- och industriella sammanhang uppstår sprickor vid torkning och krympning av betong och trä, vid termiska cykler samt genom korrosion eller slitage som försvagar materialets sammanhållning.

Vanliga typer av sprickbildningar inkluderar joints (naturliga sprickor utan avsatt förskjutning), faults (sprickor med betydande förskjutning), och veins (sprickor som fylls av nya mineraler). Inom byggnadsmaterial används termen för att beskriva sprickor orsakade av torkning, krympning, termisk belastning eller kemisk degradation. Sprickbildningar påverkar ofta hållbarhet, styrka och vattenregim i berg, mark och konstruktioner och är därför centrala i bedömningar av geotekniska risker och underhållsbehov.