smärtreglering

Smärtreglering är ett tvärvetenskapligt område som omfattar hur smärta uppstår, upplevs och lindras. Smärta uppkommer när nociceptiv information från vävnader når hjärnan via perifera nerver. Signaleringen går vanligtvis genom A-delta- och C-fibrer till ryggmärgens bakhorn och vidare till thalamus samt sensoriska, limbiska och prefrontala områden, där den tolkas och ger upplevelsen av smärta.

Reglering av smärta sker på flera nivåer. Perifera processer kan undertrycka eller förstärka signaler genom inflammatoriska mediators effekter. I ryggmärgen fungerar teorin om gateway-control där input från icke-nociceptiva fibrer kan hämma det nociceptiva flödet. Centra i hjärnstammen och cortex står för nedåtreglering av smärta, bland annat via periaqueductal gray och rostroventromediala området, som frisätter endogena opioider och andra signalsubstanser för att hämma smärttransmissionen i ryggmärgen. Psykiska faktorer, förväntan, sömn och emotionellt tillstånd påverkar hur smärta upplevs och hanteras.

Behandling av smärtreglering bygger ofta på multimodala strategier. Farmakologiska alternativ inkluderar NSAID, paracetamol, svaga och starka opioider samt adjuvanta läkemedel som antidepressiva och antikonvulsiva vid neuropatisk smärta. Icke-farmakologiska metoder är fysioterapi, kognitiv beteendeterapi, mindfulness, avslappning, träning och tekniker som TENS. Anpassningen till patientens symtomprofil, funktion och risker är central.

I klinisk praxis skiljer man mellan akut och kronisk smärta; kronisk smärta kan innebära central sensitisering och kräva långsiktig, ofta multimodal behandling samt uppföljning av risker som beroende och tolerans vid opioidbehandling.