smärttransmissionen

Smärttransmissionen är den neurobiologiska process genom vilken smärtsignaler överförs från kroppens perifera vävnader till centrala nervsystemet, som inkluderar ryggmärgen och hjärnan. Denna process involverar flera steg, som börjar med aktiveringen av smärtreceptorer, kallade nociceptorer, när vävnadsskada inträffar. Nociceptorer är specialiserade nervändar som reagerar på skadliga stimuli som extrem värme, kyla, mekanisk tryck eller kemiska ämnen frigjorda vid skada.

När nociceptorer aktiveras genereras elektriska signaler, kallade aktionspotentialer. Dessa signaler färdas längs smärtneuroner, som är tunna, myelinfria nervfibrer (C-fibrer) eller tunna myelinerade nervfibrer (Aδ-fibrer). C-fibrer överför långsamma, diffusa och molande smärtor, medan Aδ-fibrer överför snabba, skarpa och väl lokaliserade smärtor.

Dessa signaler når ryggmärgen där de synapsar med interneuroner och projektionsneuroner. Projektionsneuronerna är de som för smärtsignalen vidare upp till hjärnan. Vid synapsen frisätts neurotransmittorer, som glutamat och substans P, vilka stimulerar mottagande neuroner. Från ryggmärgen projicerar smärtsignalerna genom olika banor, primärt via ryggmärgs-thalamiska banan, upp till thalamus i hjärnan. Thalamus fungerar som en relästation där signalerna sedan vidarebefordras till olika områden i hjärnbarken, inklusive somatosensoriska cortex, cingulate cortex och insula, där smärtupplevelsen bearbetas och medvetandegörs. Denna komplexa kedja av händelser möjliggör perceptionen och tolkningen av smärta.