smärtreaktioner

Smärtreaktioner refererar till de fysiologiska, beteendemässiga och neurobiologiska svar som uppkommer som svar på nociceptiv stimulering eller skadlig påverkan på vävnad. Dessa reaktioner kan vara adapativa genom att skydda vävnaden och uppmana till vila, men de kan även bidra till lidande när smärtan blir långvarig eller svår.

Smärtupplevelsen börjar i nociceptorer som transducerar skadliga stimuli till neurala signaler. Signalerna förmedlas via Aδ-fibrer och C-fibrer till ryggmärgens dorsalhorn och vidare genom spinothalamiska banor till cortex. Hjärnans tolkning av dessa signaler ger upphov till smärtupplevelse och emotionella samt kognitiva aspekter. Smärtreceptorer påverkas av inflammatoriska mediatorer som prostaglandiner, bradykinin och cytokiner, vilket kan öka känsligheten (hyperalgesi). Central sensibilisering kan förstärka smärtreaktionen i CNS. Smärta klassificeras ofta som nociceptiv smärta, neuropatisk smärta eller blandad/inflammatorisk smärta.

Bedömning av smärtreaktioner involverar självskattningar som NRS eller VAS samt observationer av funktion och beteende, särskilt hos personer som har svårt att kommunicera. Kliniskt används även frågeformulär för smärtan, funktionsnedsättning och påverkan på livskvalitet.

Behandling av smärtreaktioner syftar till att lindra smärtan och återställa funktion och kan vara farmakologisk eller icke-farmakologisk. Vanliga läkemedel inkluderar paracetamol, NSAID och i vissa fall opioider, samt adjuvanta medel som antidepressiva eller antiepileptika vid neuropatisk smärta. Icke-farmakologiska strategier inkluderar fysioterapi, psykologisk behandling, avslappning, och fysisk aktivitet anpassad till patientens tillstånd. Vid kronisk smärta krävs ofta en multidisciplinär och individanpassad plan.