originalkällorna

Originalkällorna, eller primärkällor, är dokument, material eller objekt som ger direkt bevis om ett ämne, en händelse, en person eller ett fenomen och som skapades samtidigt med det som studeras eller av personer som själva upplevt händelsen. De utgör den mest omedelbara källan till forskning inom historia, samhällsvetenskap, lingvistik, journalistik och närliggande områden.

De skiljer sig från sekundärkällor, som tolkar, sammanfattar eller analyserar primärkällor. Vanliga typer av originalkällor inkluderar skriftliga källor som dagböcker, brev, protokoll, officiella handlingar och tidskrifter från perioden; materiella källor som artefakter, inskriptioner och verktyg; samt audiovisuella källor som fotografier, film och ljudinspelningar. Digitala original kan vara e-postmeddelanden, webbplatser eller databaser som innehöll primärt material.

Begreppet omfattar även opublicerade manuskript och, i vissa fall, publicerade verk när de betraktas som primära i relation till en viss frågeställning. Originalkällorna kräver noggrann bedömning av äkthet, datering, källans ursprung och kontext. Vanliga utmaningar är saknade eller skadade material, transkriptions- eller översättningsfel samt hur källans avsändare och konstruktion färgar innehållet.

Forskare söker originalkällorna i arkiv, bibliotek, museer och digitala arkiv. Metoder som provenanceforskning, datering, palaeografi och bevarande praxis används för att bedöma tillförlitlighet. Åtkomst, upphovsrätt och etiska överväganden som integritet, kulturarv och hantering av känsliga uppgifter påverkar hur källorna används.

Användning: originalkällorna ger förstahandsbevis och möjliggör rekonstruktion och tolkning av historiska händelser, kulturer och praktiker. De utgör grundläggande underlag för historieskrivning och kritisk granskning av påståenden i relation till sekundärkällor.