nätkonfiguration

Nätkonfiguration är processen att definiera och underhålla de inställningar som krävs för att enheter ska kunna kommunicera över ett nätverk. Den omfattar bland annat hur adresser tilldelas, hur nätverkspaket dirigeras och hur tjänster som domännamnssystem (DNS) och dynamisk adresskonfiguration fungerar. Viktiga komponenter är nätverksgränssnitt, IP-adressering, subnät, gateway, DNS-servrar, VLAN samt trådlösa nätverk. Enheter konfigureras ofta med antingen statisk (manuell) konfiguration eller dynamisk tilldelning via DHCP. IPv4 och IPv6 används, inklusive subnätmasker, prefixlängder och autokonfiguration (SLAAC och DHCPv6). För ruttning påverkar standardgateway och routingtabeller hur paket når andra nätverk.

I IPv4-nätverk används oftast NAT när flera interna enheter delar en publik adress. Säkerhet och segmentering uppnås genom VLAN, brandväggsregler och accesskontrollister. Nätkonfiguration inkluderar även prestandaoptimering, QoS och säkra åtkomstvägar som VPN.

Processen omfattar ofta planering, dokumentation, konfigurering och verifiering. Vanliga arbetsflöden innefattar inventering av utrustning, tilldelning av adresser, aktivering av tjänster och test av anslutning och namnupplösning. Verifiering sker med kommandon och verktyg som ping, traceroute, nslookup/dig och lämpliga operativsystemverktyg (t.ex. ip eller ifconfig, netsh, nmcli).

Konflikter eller fel uppstår ofta vid förändringar i topologi eller felaktiga DNS-inställningar. Nätkonfiguration är central i både lokala och breda nätverk och kräver dokumentation och ändringshantering för att säkerställa konsekvent drift.