mikrogliaceller

Mikrogliacellerna är centrala i CNS immunsystem och utgör en viktig typ av gliaceller. De härstammar från primitiva myeloida progenitors i gulesäcken och koloniserar det centrala nervsystemet tidigt under embryogenesen. De lever som långlivade residenta makrofager i hjärnan och ryggmärgen och bidrar till att upprätthålla homeostas i det neurala nätverket.

Funktioner: Mikrogliacellerna övervakar kontinuerligt CNS-miljön och kan fagocytera celldebris, apoptotiska celler och skadad vävnad. Under utvecklingen deltar de i pruning av synapser och bidrar till synaptisk plasticitet hos vuxna. De frisätter cytokiner, chemokiner och tillväxtfaktorer som påverkar neuronala funktioner och de kommunicerar med astrocyter och neuroner.

Aktivering och funktionell mångfald: Vid skada, infektion eller störningar förändras deras morfologi och funktion från en ramifierad, övervakande form till en mer amoeboid och migrerande form. De utsöndrar mediatorer och kan rekryteras av andra celler. Den äldre uppdelningen i M1/M2 har blivit begränsad, och nutida beskrivningar talar oftare om ett spektrum av funktionella tillstånd.

Roll i sjukdomar: Kronisk mikroglial aktivering och neuroinflammation kopplas till flera neurodegenerativa tillstånd, såsom Alzheimers sjukdom, Parkinsons sjukdom, multipel skleros och traumatisk hjärnskada. De kan bidra till skada genom proinflammatoriska mediatorer samt genom att påverka plackbildning, demyelinisering och synaptisk funktion.

Markörer och forskning: Vanliga markörer inkluderar Iba1 och CD11b. TMEM119 och P2RY12 används ofta för att särskilja mänskliga mikroglia i studier. Mikrogliaceller undersöks med histologi, samt med transcriptomiska och bildanalytiska metoder.