lärandeparadigmer

Lärandeparadigmer är övergripande teoretiska ramverk som förklarar hur människor lär och hur undervisning bör organiseras. De belyser olika mekanismer för lärande, olika definitioner av kunskap och olika lärares och elevers roller. Traditionellt dominerar flera huvudparadigmer inom utbildningsforskningen, däribland behaviorism, kognitivism, konstruktivism samt sociokulturella och humanistiska perspektiv. I senare tid har även digitala och nätverksbaserade synsätt som connectivism vuxit fram.

Behaviorismen fokuserar på observerbart beteende och yttre förstärkning som drivkraft för inlärning. Undervisningen präglas av tydliga mål, stimuli-svar-övningar och formativ bedömning genom återkoppling och förstärkning.

Kognitivismen betonar interna mentala processer: hur information bearbetas, lagras i minnet och hur scheman struktureras. Undervisningen syftar till att minska kognitiv belastning, stödja organisering av kunskap och främja metakognition genom modellering, förklaringar och systematisk återkoppling.

Konstruktivismen ser lärande som aktivt byggande av mening utifrån tidigare erfarenheter. Lärmiljöer bör möjliggöra utforskning, problemlösning och reflektion, ofta i samarbete med andra. Bedömning sker genom portföljer, uppgifter som demonstrerar resonemang och utveckling över tid.

Sociokulturella och humanistiska perspektiv betonar socialt samspel, kontext och individens behov. Viktiga begrepp är scaffolding, zone of proximal development och elevcentrering, där lärarens stöd anpassas efter lärandets nivå.

I den digitala eran har connectivism lyfts fram som lärande i nätverk av information och relationer. Här ses kunskap som förankrad i kommentarer, resurslänkningar och kontinuerlig kommunikation.

Lärandeparadigmerna är ofta sammanflätade i praktiken, och undervisning drar nytta av flera perspektiv beroende på mål och kontext.