interaktionsförmåga

Interaktionsförmåga avser förmågan att delta i och hantera sociala och kommunikationsmässiga sammanhang. Den omfattar både muntlig och skriftlig kommunikation, tolkning av andras kommunikation, förståelse av sociala normer samt förmåga att anpassa beteende i olika situationer.

Viktiga komponenter är språkförmåga och pragmatiska färdigheter, lyssnande, icke-verbal kommunikation som ansiktsuttryck, kroppsspråk och tonfall, samt empati och emotionell reglering. Även kognitiva processer som uppmärksamhet och arbetsminne bidrar till hur man planerar och genomför interaktioner.

Utveckling och variation: Färdigheter utvecklas under barndomen och fortsätter som en del av vuxenlivet. Miljö, utbildning och alla former av funktionsvariationer påverkar interaktionsförmågan. Kultur- och kontextskillnader kan också forma vad som uppfattas som lämpligt beteende i olika situationer.

Bedömning och tillämpningar: Interaktionsförmåga bedöms ofta genom observation, intervjuer, standardiserade tester och situationsbaserad bedömning inom exempelvis utbildning, hälso- och sjukvård, logopedi och arbetsterapi. Den har relevans för skolprestation, arbetsdeltagande och socialt liv.

Stöd och utveckling: Interventioner kan innefatta social färdighetsträning, kommunikationsträning, struktur och tydliga rutiner, coaching och miljöanpassningar. Tekniker och stödverktyg kan användas för att underlätta interaktioner i vardagen och arbetslivet.

Relaterade begrepp inkluderar social kompetens och kommunikationsförmåga.