språkförmåga

Språkförmåga avser en individs kapacitet att förstå, tolka och använda språk i tal och skrift. Den omfattar både receptiva färdigheter (förståelse av talad och skriven information) och expressiva färdigheter (att tala, skriva och använda språk i kommunikation). Språkförmågan används i vardagliga interaktioner, i skolor och i arbetsliv, och påverkas av ålder, erfarenhet samt sociala och kulturella sammanhang.

Den består av flera språkliga domäner: fonologi (uttal och ljudmönster), lexikon (ordkunskap och ordproduktion), syntax (grammatik och satsstruktur), semantik (meningsinnehåll) samt pragmatik (användning av språk i sociala situationer). Språklig förmåga manifesteras i olika modaliteter, såsom talat språk, teckenspråk och skrift, och påverkas av dialekt, sociolek och flerspråkighet.

Hos barn utvecklas språkförmågan primärt genom ömsesidig kommunikation och exponering för språk i vardagen. Flerspråkighet kan påverka inlärningstakten i varje språk, men i regel ökar den totala språkliga flexibiliteten. Individuella skillnader uppkommer också på grund av kognitiva faktorer, uppmärksamhet, minne samt miljö, utbildning och tillgång till språkstöd.

Bedömning av språkförmåga omfattar standardiserade tester, kliniska observationer samt föräldrars eller vårdnadshavares rapporter, samt dynamisk bedömning som fokuserar på hur personen lär i nya sammanhang. Resultaten används för att särskilja starka och svaga sidor, planera stödinsatser och kartlägga behov av uppföljning. Språkliga funktionsnedsättningar som afasi (vid vuxna) eller utvecklingsrelaterad språkstörning (DLD) hos barn är vanliga skäl till utredning.