histoteknik

Histoteknik är de metoder och procedurer som används för att förbereda vävnadsprover inför mikroskopisk undersökning och patologisk diagnostik. Den omfattar både preanalytiska och analytiska moment och används inom sjukvård, forskning och ofta inom veterinärmedicin.

De grundläggande stegen i histotekniken inkluderar fixering av vävnaden i ett fixativ (vanligtvis formalin) för att bevara struktur och antigenicitet, därefter dehydrering i ökande alkoholstyrka, klarning i ett vätske-medium och slutligen inbakning i paraffin eller andra embeddingmedia. Proverna skärs sedan i tunna sektioner med mikroton till typiska tjocklekar på cirka 3 till 5 mikrometer.

Färgning utgör en central del av histotekniken. Den mest använda standardfärgningen är hematoxylin och eosin (H&E), som ger övergripande vävnadsstruktur. Vidare används speciella färgningar för att framhäva vissa komponenter (t.ex. Periodic acid–Schiff, Massons trichrome, silverfärgningar). Utöver färgning står immunohistokemi (IHC) och in situ-hybridisering (ISH) i fokus när man vill påvisa specifika proteiner eller nukleinsyror och därigenom identifiera celltyper, tumörmarkörer eller patogener.

Cryosektionering (snabbsektionering av färskt vävnad) används ibland när snabb diagnostik behövs eller vid IHC/IF. Modern histoteknik är ofta automatiserad och integrerad i arbetsflöden som inkluderar kvalitetskontroll, försiktighet i hantering av farliga kemikalier och digital patologi för dokumentation och konsultation.

Användningsområden omfattar diagnostisk patologi, forskningslaboratorier och veterinärmedicin, där histoteknik möjliggör detaljgranskning av vävnadsarkitektur och molekylära markörer.