greppförmågan

Greppförmågan avser förmågan att generera kraft genom handen och fingrarna för att greppa, hålla och manipulera föremål. Den speglar samverkan mellan underarmens flexormuskler, små handmuskler och sensorisk–motorisk kontroll, och innefattar både styrka och finmotorisk precision. I klinik och forskning används greppförmågan som en praktisk indikator på handfunktion och övergripande funktionell status.

Mätning görs vanligen med en handdynamometer, till exempel JAMAR. En standardiserad protokoll innebär att armen hålls nära kroppen, armbågen i cirka 90 graders vinkel och underarmen i neutralt läge. Patienten uppmanas att greppa så starkt som möjligt; flera försök görs vanligtvis per hand och högsta uppmätta värde registreras. Resultatet rapporteras i kraftenheter, ofta kilogramkraft (kgf) eller pund (lbs).

Betydelse och användning: hög greppförmåga korrelerar med allmän muskelförmåga, funktionell kapacitet och vissa hälsoutfall, särskilt hos äldre. Låga gripstyrkor har kopplats till ökad risk för funktionsnedsättning, längre sjukhusvistelser och högre mortalitet i olika populationer. Greppförmågan används också i bedömningar av sarcopeni, rehabilitering och återhämtning efter sjukdom eller operation.

Påverkande faktorer och träning: ålder, kön, handstorlek, smärta (till exempel vid artrit), nerv- eller sensoriska tillstånd samt näringsstatus påverkar. Träning med motståndsövningar och specifik greppträning kan förbättra greppförmågan; användning av handgrip-verktyg eller fingerövningar är vanligt inom rehabilitering och träning.