genotoxicitet

Genotoxicitet avser förmågan hos ett ämne eller en exponering att skada genetiskt material hos celler eller organismer. Skadorna kan vara DNA-basmodifieringar, korsbindningar mellan DNA-strängar, DNA-strängbrott och kromosomavvikelser. Om skadan inte repareras kan den leda till mutationer, genomisk instabilitet och i vissa fall cancer eller ärftliga förändringar.

Orsakerna inkluderar kemikalier, strålning och reaktiva metaboliter som bildas vid metabolism, samt biologiska agens. Endogena processer som producerar reaktiva syreradikaler bidrar också till genotoxisk stress. Skadorna kan vara direkta eller uppkomma efter metabolism av pro-genotoxiner till reaktiva intermediärer. Förmågan att reparera DNA påverkas av celltyp, cellcykel och individens försvarsmekanismer.

Bedömning och tester: genotoxicitet utvärderas med ett batteri tester både in vitro och in vivo. Vanliga metoder är Ames-testet (bakteriell omvandling), cellbaserade mutationsanalyser, kometanalys (DNA-strängbrott) och micronukleustest (kromosomavbrott eller aneuploidi). Ytterligare assayer används för att bedöma kromosomskador och övriga typer av DNA-skada. Bedömningen följer ofta vägledningar från regulativa myndigheter och väger exponeringsförhållanden mot svaret i testerna.

Regler och betydelse: genotoxiska ämnen är centrala i riskbedömningar och reglering enligt OECD, REACH och ICH. I många fall antas att genotoxiska ämnen saknar en tydlig säker tröskel, vilket påverkar hur risker hanteras. Det finns även icke-genotoxiska carcinogener och cancerorsaker som verkar genom andra mekanismer än direkt DNA-skada.

Sammanfattningsvis beskriver genotoxicitet hur DNA-skada uppstår, hur den mäts och hur den hanteras i riskbedömningar och reglering.