funktionsförmågan

Funktionsförmågan är ett begrepp inom medicin och rehabilitering som beskriver en individs kapacitet att utföra handlingar och aktiviteter som krävs i vardagen, arbete och socialt deltagande. Den omfattar fysiska, kognitiva, sensoriska och psykosociala dimensioner och kan bedömas utifrån både vad personen kan göra i kontrollerade tester och vad som upplevs som möjligt i vardagen. Funktionsförmågan påverkas av hälsotillstånd, ålder, kroniska sjukdomar, skador, miljö och motivation.

I vården används begreppet ofta tillsammans med relaterade begrepp som funktion, prestationsförmåga och funktionsnedsättning. En teoretisk ram är Världshälsoorganisationens ICF (International Classification of Functioning, Disability and Health), som betonar funktion, aktivitet, delaktighet samt miljöfaktorer. Funktionsförmågan delas ofta in i domäner som fysisk funktion (rörlighet, styrka, uthållighet), kognitiv funktion (minne, uppmärksamhet), sensorisk funktion (syn, hörsel) samt psykosocial funktion (mående, socialt deltagande).

Bedömning görs med kombination av självskattningar och kliniska tester. Exempel på instrument är Barthel-index och Functional Independence Measure (FIM) för ADL och beroendegrad, samt patientrapporterade mått som EQ-5D eller SF-36. Objektiva tester kan innefatta gånghastighet, greppstyrka, sex-minuters gångtest och kognitiva screeningverktyg såsom MMSE eller MoCA. Bedömningen används för att planera vård och rehabilitering samt följa förändring över tid.

Användning av funktionsförmågan är central inom geriatrik, rehabilitering, arbetsterapi, arbetslivsplanering och socialt stöd. En tydlig bedömning av funktionsförmågan bidrar till målformulering, resurstilldelning och uppföljning. Begränsningar och utmaningar inkluderar variationer i dagsform, miljö- och motivationseffekter samt risk för subjektivitet vid självrapportering, vilket ofta talar för multimetod och kontextanpassning.