fosforborttagning

Fosforborttagning är processen att avlägsna fosfor ur vatten eller avloppsvatten för att motverka övergödning av sjöar, vattendrag och kustmiljöer. Fosfor är en näringskälla som ofta begränsar växtlighet, men i överskott leder den till algblomningar och syrebrist i vattnet.

De vanligaste metoderna är kemisk fällning och biologisk fosforborttagning. Vid kemisk fällning tillsätts järn- eller aluminiumsfällningsmedel eller kalk, vilket binder fosforn till fasta partiklar som sedimenterar med slammet. Biologisk borttagning bygger på EBPR (enhanced biological phosphorus removal) där vissa bakterier lagrar fosfor i anaerob miljö och avlägsnas sedan med slambasen i aerob miljö. Målet är ofta mycket låga utsläppsnivåer samtidigt som mängden slam och kemikalier hålls acceptabla. I praktiken används ofta en kombination av båda metoderna.

Anläggningar för kommunal avloppsrening och vissa industriella processer tillämpar fosforborttagning för att uppfylla lokala utsläppskrav. Kraven varierar men typiska mål ligger i intervallet cirka 0,3–2 mg fosfor per liter i utsläppsvatten, beroende på vattenkrovens känslighet och regional miljölagstiftning.

Andra metoder som används i särskilda sammanhang inkluderar jonbyte, sorption på olika material och membranbaserade tekniker. Dessa alternativ används ofta vid småskalig rening, vattenförsörjning eller där kemisk fällning eller EBPR inte är genomförbart eller kostnadseffektivt.

Fosforborttagning är en central del av vattenförvaltningen och bidrar till att skydda ekosystem, förbättra vattenkvaliteten och minska risker för algblomningar och syrebrist i mottagande vatten.

---