avgiftningsprocesser

Avgiftningsprocesser är biologiska och kemiska mekanismer som avlägsnar eller neutraliserar skadliga ämnen från en organism eller miljö. De förekommer hos djur, växter och mikroorganismer och är centrala för fysiologisk homeostas samt för rening av föroreningar i miljön.

I human- och djurbiologi spelar levern en ledande roll. Avgiftningen består av två huvudsteg: Fas I-reaktioner som gör molekylen mer reaktiv genom oxidation, reduktion eller hydrolys, ofta via enzymfamiljen cytochrom P450. Fas II-reaktioner konjugerar de modifierade ämnen med vattenlösliga grupper, till exempel glukuronsyra eller sulfat, eller genom konjugering med glutation (glutationkonjugering). Dessa processer ökar ämnenas vattenlöslighet och underlättar utsöndring via njurar eller gallgångar. Transportproteiner såsom MRP och olika OATP- och ABC-transportörer påverkar även hur ämnen tas upp och utsöndras. Regelverk kring avgiftningsvägarna påverkas bland annat av signalvägar som Nrf2 och AhR.

Inom medicin och toxikologi är kunskap om avgiftningsprocesser viktig för läkemedelsmvar och varaktighet i kroppen, eftersom metabolismen kan påverka effekt och toxicitet. Denna förståelse används vid dosering, läkemedelsinteraktioner och utveckling av nya behandlingar.

Utanför människokroppen är avgiftningsprocesser viktiga i växter och mikroorganismer, där de bidrar till skydd mot gifter och till nedbrytning av miljöfarliga ämnen. Inom miljövetenskap används begreppet fytoremediering, bioremediering och kemisk behandling för att minska giftiga föroreningar i mark och vatten.

Det finns vanligtvis viss överlappning mellan vetenskapliga begrepp och populära detox-dieter, men evidens för överdrivna eller snabbverkande detox-program är begränsad. Fokus ligger på evidensbaserade strategier för att minska exponering och stödja kroppens egna avgiftningssystem.