konjugering

Konjugering är processen att böja verb för att uttrycka grammatiska kategorier som person, numerus, tempus, modus, aspekt och diates. Genom konjugering förändras verbets form för att visa när handlingen sker (tidsformer), vem som utför den (person och antal) och vilken satsens modalitet eller röst är (till exempel indikativ, konjunktiv, imperativ, aktiv eller passiv).

Språk skiljer sig mycket i hur mycket konjugering de använder. Vissa språk, som latin eller spanska, har rika konjugationssystem med många olika former för varje verb, medan andra språk, som engelska eller mandarin, har relativt få böjningsformer och förlitar sig mer på hjälpverb och ordföljd. Inom språkfamiljer finns ofta mönster som delar in verb i konjugationsklasser, till exempel svaga och starka verb i germanska språk eller regelbundna och oregelbundna verb.

Konjugering kan också vara relevant i andra områden: i matematik talar man om konjugering när ett element transformeras via en gruppoperation, och i kemi används termen för att beskriva system med växelverkande pi-elektroner (konjugerade system). I grammatisk användning är förståelse för konjugering central för både språkförståelse och korrekt språkproduktion, särskilt i språk med omfattande böjningsmönster.