vattenlöslighet

Vattenlöslighet är ett mått på hur mycket av ett ämne som kan lösas i vatten vid en given temperatur. Den uttrycks vanligtvis som mängd av ämnet som kan lösas per 100 gram vatten eller som molar löslighet (mol per liter). För vissa föreningar används även löslighetsprodukten (Ksp) vid jämvikt mellan ett fast ämne och dess lösning, särskilt för svårlösliga salter.

Lösligheten påverkas av flera faktorer. Den främsta är hur ämnet interagerar med vatten: polära och joniska föreningar löser sig ofta bättre i vatten än opolära ämnen. Hydratiseringen av joner och vätebindningar mellan vattenmolekyler och ämnets molekyler är centrala krafter. En vanlig tumregel är att »lika löser lika«: ämnen med liknande polaritet löser sig bättre i vatten än sådana som är mycket opolära. Lattice energy hos ett salt motverkar ofta löslighet, medan hydratisering energin kan öka den.

Temperatur har stor betydelse. För de flesta fastämnen ökar lösligheten i vatten när temperaturen stiger, medan gasers löslighet minskar med ökande temperatur. För gaser följer man ofta Henrys lag: lösligheten ökar med trycket.

Vattenlöslighet är viktig inom farmaci, miljövetenskap och livsmedelsteknik. Den påverkar läkemedelsabsorption, ämnens transport i naturen och hur vattenrening går till. Vanliga metoder för att bedöma löslighet inkluderar gravimetriska analyser och olika analytiska tekniker. Exempelvis är natriumklorid mycket lösligt i vatten vid rumstemperatur, medan vissa organiska ämnen är svårlösliga utan särskilda förhållanden.