Värmesensorer

Värmesensorer är enheter som mäter temperatur och omvandlar termisk energi till en elektrisk signal som kan styras eller registreras av elektronik. Sensorerna kan vara avsedda för direkt kontakt med mätområdet eller fungera utan kontakt genom att mäta utsänd infraröd strålning. De används inom industri, byggnadsteknik, medicin och konsumentelektronik.

De viktigaste grupperna av värmesensorer är termoelement, RTD och termistor. Termoelement bygger på Seebeck-effekten där två olika ledare skapar en spänning vid temperaturskillnader och fungerar över ett mycket brett temperatursområde men med varierande noggrannhet beroende på material. RTD-sensorer (resistansbaserade) utnyttjar ändrad resistans hos material som platina; de är mycket noggranna och stabila men ofta dyrare och långsammare. Termistor är temperaturkänsliga keramiska eller plastbaserade komponenter med hög känslighet, vanligtvis i NTC- eller PTC-utförande, men smaltare temperaturintervall än RTD. Sedvänligt förekommande är även halvledar- och digitala sensorer samt icke-kontakt infrared-sensorer och termografi.

Prestandaegenskaperna hos värmesensorer omfattar noggrannhet, repeterbarhet, uppvärmningstid, hysteresis och drift i olika temperaturer och miljöer. Kalibrering krävs för att upprätthålla spårbarhet mot referensstandarder. Val av sensor påverkas av krav på temperaturområde, mekaniska krav, miljöförhållanden, svarstid och kostnad. Installationen bör ta hänsyn till kontaktledningens resistans, isolering, skydd mot korrosion och eventuella termiska påverkan från närliggande källor.

Användningsområden inkluderar processkontroll i industrin, uppvärmning och ventilation (HVAC), medicinska utrustningar, konsumentprodukter och fordonssektorn, där olika sensortyper kompletterar varandra beroende på mål och krav.