Utvecklingsregimer

Utvecklingsregimer är de politiska och ekonomiska ramverk som ett land använder för att styra ekonomisk utveckling och industriell tillväxt. De kombinerar offentliga institutioner, långsiktiga mål och policyverktyg som påverkar investeringar, handel, arbetsmarknad och innovationssystem samt hur staten samverkar med näringslivet och finanssektorn. I en utvecklingsregim spelar staten ofta en aktiv roll i att prioritera sektorer, styra resurser och bygga upp kapacitet inom utbildning, forskning och infrastruktur.

Historiskt har olika regimer främst analyserats som antingen importsubstitution (ISI) eller exportinriktad tillväxt. ISI syftade till att skydda och bygga upp inhemsk produktion för att minska beroendet av importer, medan exportorienterade regimer fokuserade på att skapa konkurrenskraftiga exportsektorer genom stöd till entreprenörskap, arbetskraftsutbildning och infrastruktur. Östasiatiska utvecklingsregimer, där staten spelade en koordinations- och finansieringsroll, utmärker ofta exempel som Japan, Sydkorea, Taiwan och Singapore.

Moderna utvecklingsregimer kännetecknas av variationer i hur mycket planering och marknadsorganisering som används. Vissa länder kombinerar stark statlig koordination med konkurrensutsatta marknader, medan andra litar mer på marknadsstyrda mekanismer men behåller selektiva stöd till prioriterade områden. Kritik fokuserar på risker för ineffektivitet, korruption och överdrivet stöd till politiska intressen, medan förespråkarna betonar potentialen att bygga industriell kapacitet, innovation och ekonomisk utveckling.

Vanliga verktyg inkluderar industriell politik, selektiv kreditgivning och subventioner, offentliga företag och upphandlingar, skyddsåtgärder i uppbyggnadsskeden samt investeringar i utbildning, forskning och infrastruktur. Se även: utvecklingsstat, industripolitik, tillväxtregimer.