Täckgröda

Täckgröda är en växt som odlas mellan eller bredvid huvudgrödan i syfte att skydda och förbättra marken. Den planteras vanligtvis utan att avkastningen tas tillvara direkt, utan dess funktion är att minska jordslitage, bidra med organisk materia och stärka jordens struktur, vattenhållning och biologiska mångfald. Genom att täcka marken minskar också ogräskonkurrens och näringsförluster från regn och avrinning.

Vanliga täckgrödor är olika typer av baljväxter och icke‑baljväxter. Exempel på baljväxter är klöverarter (vitklöver, rödklöver) och lusern, som har förmåga att binda kväve i marken. Icke‑baljväxter som havre, råg eller korn används ofta som snabb- biomassgivare och skydd mot erosion. Andra arter som ofta används i täckgrödeblandningar inkluderar ärter, vicker, senapsväxter och phacelia. Valet av arter beror på klimatiska förutsättningar, jordmånen och hur grödan skall fungera i rotationen.

Fördjupade effekter av täckgröda inkluderar ökad jordstruktur, bättre vattenhållning och högre jordbiologisk aktivitet. Kvävefixerande täckgrödor kan bidra med kväve till kommande grödor, medan andra arter ger biomassa som ökar jordens mullhalt och minskar urlakning av näring. Det krävs planering för när och hur täckgrödan avslutas eller termineras, ofta genom klippning, bete eller tillgrävning, så att marken står redo för nästa sådd. Fördelarna måste vägas mot eventuell konkurrens om vatten och näring samt kostnader för etablering och terminering.