Svavelcyklerna

Svavelcyklerna är biogeokemiska processer som beskriver hur svavel rör sig genom jordens system: atmosfären, hydrosfären, lithosfären och biosfären. Cykeln omfattar både organiska och oorganiska svavelformer och påverkas av geologiska, biologiska och kemiska faktorer som ofta styrs av mikroorganismer.

De största reservoarerna för svavel finns i havsvatten som sulfat, i sedimentära och skorpeformationer som mineraler av svavel och järnsvavelföreningar (t.ex. pyrit) samt i organiskt svavel i levande och dött material. Sulfat i havsvattnet är den dominerande kontinuerliga källan, medan anaeroba miljöer i sediment och probiotiska miljöer drivs av mikroorganismer som vidarebefordrar svavel genom flera steg.

Väsentliga processer i svavelcykeln inkluderar: upplösning och avlagring av svavelmineraler genom vädering och avlagring; assimilatorisk svavelomvandling där organismer tar upp sulfat och syntetiserar svavelbaserade aminosyror; dissimilatorisk svavelreduktion där mikroorganismer använder sulfat som energikälla och producerar väte-sulfid (H2S) under anaeroba förhållanden; oxidation av svavelföreningar till sulfat av svaveloxiderande bakterier och vissa fotosyntetiska svamlar. Elementärt svavel kan också genomgå disproportionering till både sulfider och sulfat.

I oceaner och våtmarker spelar svavelcykeln en viktig roll för kolkretsloppet och atmosfärens aerosoler. DMS och andra svavelbaserade gaser bildas av marina organismer och påverkar klimatet genom vilka delvis moln- och albedoeffekter. Mänskliga aktiviteter, som gruvdrift och sur nedfall, kan störa cykeln genom ökad svaveloxidation och försurning av vatten och mark.