Strålningsrisker

Strålningsrisker avser möjligheten till skadliga hälsoeffekter vid exponering för strålning. Den största delen av riskerna kopplas till joniserande strålning, som avger tillräckligt energi för att jonisera atomer och därigenom kunna skada celler och DNA. Icke-joniserande strålning kan också innebära risker vid mycket höga doser eller särskilda exponeringar, men generellt är risknivåerna lägre vid normala vardagsnivåer.

Källor till strålningsrisker är breda och inkluderar medicinsk användning (röntgen, CT, strålbehandling), industriell och kärnteknisk verksamhet, naturens bakgrundsstrålning (till exempel radon) samt miljömässiga och arbetsrelaterade exponeringar. Den största offentliga källan till befolkningsexponering i många länder är radon i bostäder, medan medicinska undersökningar bidrar betydligt till individens strålningsdoser.

Hälsorisker delas vanligtvis upp i deterministiska och stochastic skadeeffekter. Deterministiska effekter uppträder vid höga doser och inkluderar hudförändringar, strålsjuka och andra akuta organpåverkan. Stokastiska effekter, som ökad risk för cancer och vissa genetiska effekter, kan uppträda även vid låga doser och är sannolikhetsbaserade snarare än garanterade. Risken ökar med den sammanlagda effektiva dosen, som tar hänsyn till strålningstyp och vävnad.

Skyddsåtgärder omfattar att minska exponering genom att öka avståndet till strålningskällan, begränsa tidsvarken och använda adekvat avskärmning och skyddsutrustning. Regelverk och riktlinjer från internationella organ som ICRP, IAEA och WHO styr national lagstiftning och arbetsmiljöförhållanden. Dosgränserna för yrkesutövare är tydligt avgränsade och allmänhetens exponeringsnivåer hålls låga, ofta omkring 1 mSv per år i genomsnitt. Sammanfattningsvis innebär strålningsrisker att förstå källor, hantera exponering och följa relevanta regler för att minimera skadan.