Stråleksponering

Stråleksponering är processen där en organism utsätts för strålning. Termen används främst om joniserande strålning, men kan även omfatta icke-joniserande strålning i bredare sammanhang. Joniserande strålning inkluderar alfa- och betastrålning samt röntgen- och gammastrålning, medan icke-joniserande strålning omfattar exempelvis ultraviolett ljus, synligt ljus, infraröd strålning och radiovågor.

Stråleksponering kommer från olika källor. Naturlig bakgrundsstrålning förekommer i miljön och i kroppen. Medicinska procedurer som röntgen och datortomografi är vanliga anledningar till yttre exponeringsfrågor, medan kärn- och industriella arbetsmiljöer kan ge både extern och intern exponering genom inhalation eller ingestion av radionuklider (t.ex. radon).

Dos mäts och bedöms med olika måttenheter. Den absorberade dosen mäts i grå (Gy); den biologiskt relevanta dosen som används för riskbedömning kallas effektiv dos och anges i si-vär (Sv). Dosens effekt beror på dosens storlek samt hur snabbt den avges (dosrate). Låga doser ökar sannolikheten för långsiktiga effekter som cancer; mycket höga doser kan orsaka akuta symtom.

Skydd av stråleksponering följer principen ALARA – så lågt som rimligen är möjligt. Skyddsåtgärder inkluderar tidsminimering, avstånd från strålkälla och skärmning samt användning av skyddsutrustning där det är lämpligt. Sjukvård, industri och forskning regleras av myndigheter som fastställer gränsvärden för yrkesmässig exponering och offentlig exponering. Internationella riktlinjer från ICRP används ofta som grundläggande standarder; nationella myndigheter, exempelvis Strålsäkerhetsmyndigheten i Sverige, övervakar efterlevnad och riskkommunikation.

Genom översyn och utbildning kan stråleksponering hanteras på ett säkert sätt i medicinska, industriella och forskningsmiljöer.