Stadsmiljön

Stadsmiljön är ett begrepp som används inom svensk samhällsplanering och urban design för att beskriva den fysiska och sociala miljön i städer och tätorter. Den omfattar byggnadernas utformning och täthet, gatu- och kvartersstrukturen, offentliga platser samt grön- och blå infrastruktur som parker, vattendrag och gröna korridorer. Den innefattar även transportsystemet och tillgänglighet till gång, cykel och kollektivtrafik samt kvalitativ skyltning och belysning som bidrar till trygghet och orientering.

Målsättningen är att skapa hållbara, funktionella och attraktiva miljöer där människor kan leva, arbeta och delta i det offentliga livet. Viktiga faktorer är tillgänglighet och universell design, trygga promenadvägar, trivsel, samt blandning av bostäder, arbetsplatser och servicefunktioner. Styrande principer är en balanserad blandning av markanvändning, tätare byggnader där det behövs och förebyggande arbeten med buller, luftkvalitet och värmeöar.

Stadsmiljön påverkas av olika dimensioner: fysisk gestaltning (skala, massing, material), funktionell struktur (densitet, blandning), miljökvalitet (luft, buller, klimatpåverkan), hållbarhet och klimatanpassning (vattenhantering, energianvändning), samt sociala aspekter (inkludering, prisvärda bostäder, offentlighetens liv). Planering och styrning sker genom kommunala planer, detaljplaner, programsatsningar och deltagande processer. Bedömningar av stadsmiljön används i tillsyn och uppföljning av mål för attraktivitet och hållbarhet.

Utmaningar inkluderar gentrifiering, segregation, underhåll av infrastruktur och ekonomisk finansiering. Nordiska länder betonar ofta tillgänglighet, säkerhet och anpassning till kalla klimat samt årstidsvariationer i utomhusmiljön. Se även urban design, hållbara städer och grönstruktur.