Smärtsignaler

Smärtsignaler är den neurala kommunikation som uppstår när vävnadsskada eller hot om skada aktiverar nociceptorer. Nociceptorer är specialiserade sensoriska nervändar i hud, skelett, organ och leder som transducerar nociva stimuli till elektriska impulser genom olika kemiska mediatorer.

Impulerna leds via två huvud typer av afferenta fiberbanor: A-delta fibrer, som är myeliniserade och förmedlar snabb, skarp smärta, samt C-fibrer, som är omyeliniserade och ger långsam, dov smärta. Synapser bildas i ryggmärgens bakhorn; impulserna färdas sedan genom spinothalamiska tractet till thalamus och vidare till somatosensoriska cortex samt limbiska och associationsområden som påverkar upplevelsen.

Smärtupplevelsen påverkas av kognitiva och känslomässiga faktorer och av nedåtgående modulerning från hjärnstammen, exempelvis periaqueductal gray, som kan hämma eller förstärka signalerna via endorfiner och andra signalsubstanser. Gate-control-teorin beskriver hur icke-nociceptiva signaler kan påverka upplevelsen av smärta.

Vid upprepad eller stark stimulering kan dorsalhornet bli mer excitabelt—central sensitization—vilket leder till hyperalgesi och ibland allodyni.

Smärta kan vara akut, kopplad till aktuell vävnadsskada och förväntad att avta; eller kronisk, där smärtsignaler kvarstår längre än vävnadens läkning och ofta involverar neuropatiska mekanismer.

Behandling och bedömning syftar till att minska smärtan och förbättra funktion, genom läkemedel (t.ex. NSAID, opioider, adjuvanta preparat) samt icke-farmakologiska metoder som fysioterapi och psykosociala strategier.