Smärtregleringen

Smärtregleringen avser de kroppsliga mekanismer som bestämmer hur smärta upplevs. Smärta uppstår när nociceptiva signaler från vävnaderna når hjärnan, men upplevelsen påverkas starkt av centrala processer som kan dämpa eller förstärka signalerna. Det finns både perifera komponenter i nociception och centrala komponenter som reglerar smärtan i nervsystemet.

Portteorin (gate control theory) beskriver hur icke-nociceptiva signaler i ryggmärgen kan dämpa nociceptiva signaler via interneuroner. Det nedåtgående smärtmoduleringssystemet verkar via hjärnstammen, särskilt periaqueductal gray och rostral ventromedialt medulla, och frisätter endogena opioider samt monoaminer som serotonin och noradrenalin. Centrala hjärnbreaktioner i limbiska systemet, insula och somatosensoriska cortex bidrar till tolkningen och kontexten av smärtan.

Endogena analgesiska system innefattar endorfiner och endocannabinoider samt signalsubstanser som serotonin och noradrenalin; dessa kan modulera nociception i ryggmärg och hjärna. Smärtreglering kan studeras och bedömas i forskning och klinik genom olika tester av smärtmodulering, och central sensitisering är en mekanism där ökad smärtreaktivitet uppstår vid långvarig inflammation eller trauma, vilket kan bidra till kronisk smärta.

Klinisk relevans: individuell smärtreglering påverkas av kön, ålder, stress, sömn och inflammation. Behandlingsstrategier syftar till att stärka den endogena moduleringen och motverka dysreglering, ofta genom en kombination av läkemedel och icke-farmakologiska metoder som kognitiv beteendeterapi, fysisk träning och mindfulness.