Smakreceptorn

Smakreceptorn, eller smakreceptorcellen, är en specialiserad sensorisk cell som deltar i upplevelsen av smak, gustation. De finns främst i smaklökarna som sitter i tungans papiller och i viss mån i munslemhinnan. Smakreceptorerna är kopplade till smaknerver och överför signaler när de stimuleras av kemiska ämnen i föda och dryck.

Smaksinnet betraktas ofta som baserat på fem grundsmaker: sött, surt, salt, bittert och umami. Olika typer av smakreceptorceller reagerar på olika stimuli. Söt, umami och bitter aktiverar ofta GPCR-bundna receptorer, medan salt och surt till stor del verkar via jonkanaler. Smakreceptorcellerna är främst typ II celler som använder GPCR-signalering för söt, umami och bitter, medan typ III celler deltar i vissa detaljer av smaksignaler, särskilt sura stimuli och cellkommunikation.

Varje smaklök innehåller flera smakreceptorceller vars apikala utskott sträcker sig in i smakfickan i en papill. Dessa celler bildar synapser med afferenta smaknerver och överför signaler till hjärnstammen via nerverna.

Signalvägen för smak börjar i anslående nerver: chorda tympani (CN VII) till anteriora två tredjedelar av tungan, glossopharyngeus (CN IX) till posteriora tredjedelen, och vagus (CN X) till svalg- och epiglottområdet. Signalerna når först nucleus tractus solitarius i hjärnstammen, vidare till thalamus och därefter till gustatoriska cortex i insula och frontaloperkyl. Smakreceptorerna förnyas kontinuerligt, med en livslängd på ungefär två veckor. Kliniska störningar kan medföra smakförlust (ageusia) eller nedsatt smakförmåga (hypogeusia) vid olika tillstånd eller behandlingar.