Skriftspråkliga

Skriftspråkliga beskriver linguistiska drag som hör samman med det skrivna språket, till skillnad från det talade språket. Begreppet används för att referera till ortografi, interpunktion, versalbruk och de morfologi- och syntaktiska mönster som skrivs ned i text. Det används inom lingvistik, språkundervisning och språkplanering för att särskilja hur ett språk skrivs från hur det talas.

Ordet bildas av skriftspråk och suffixet -lig/-iga och syftar på egenskaper som är associerade med skriftlig kommunikation snarare än talad kommunikation. Skriftspråkliga normer omfattar standardiserad stavning, grammatik i formell skrift, stilguider och nationell ortografi. Dessa normer står ofta i kontrast till talspråkliga former som dominerar vardagligt tal och regionala dialekter.

I praktiken används skriftspråkliga begrepp i studier av skrivna varianter, där skillnader mellan olika språkmiljöer kan observeras i skrift trots bred likhet i tal. Begreppet är vanligt i diskussioner om diglossi, register och literacy, där skrivna texts roller och krav skiljer sig från muntlig kommunikation.

Historiskt har nationella språk försökt codifiera skriftspråkliga normer genom grammatikböcker, ordböcker och reformer. I svenskt sammanhang har Svenska Akademien och ortografiska reformer spelat centrala roller i utvecklingen av skriftspråkliga standarder.

I modern kommunikation förstärks skriftspråkliga drag av digitala verktyg som stavningskontroll och textredigerare. Begreppet är centralt i utbildning, provsituationer och språkvård när man analyserar hur skriftlig kommunikation fungerar i samhället.

Se även: skriftspråk, talspråk, ortografi, lingvistik.