Sårkanten

Sårkanten är marginalen runt en såröppning. Den spelar en avgörande roll i sårläkningen eftersom epitelceller migrerar från kanten över den fuktiga sårytan mot mitten. Tillståndet hos sårkanten påverkar både läkningen och risk för komplikationer, och den används ofta som ett viktigt tecken vid bedömning av sårstatus.

Vanliga egenskaper hos sårkanten inkluderar hur väl den är sammanväxt med omkringliggande vävnad. Den kan vara rena och jämna samt väl approximera vid kirurgiska sår (primärläkning), eller vara nekrotiska, sloughiga, oregelbundna eller underminerade. Sårkanter kan vara utåtvinklade (everted) i vissa kirurgiska sår, eller rullade och underminerade i andra. Infektion eller uttorkning kan försämra kanten och hämma epitelmigrationen.

Bedömningen görs vanligtvis genom visuell kontroll och palpation. Tecken på problem inkluderar nekrotisk vävnad, slough eller biofilm, samt undergrävning av kanten och avvikande kantjämnhet som hindrar epitelmigrationen. En fuktig sårmiljö som håller kanten i kontakt med frisk vävnad stödjer läkningen.

Behandling syftar till att optimera kantens förhållanden: avlägsning av nekrotisk vävnad, lämpliga förband som håller fukt och skyddar mot infektion, samt behandling av infektion vid behov. Vid dåligt sammanväxande eller oinbörd kant övervägs åtgärder som suturering, hudtransplantat eller vävnadsflap för att återställa kontinuiteten. I vissa fall används negativ tryckterapi för att stödja kanten och epithelialisation.

Betydelse: sårkantens kvalitet är en viktig prognostisk faktor för läkningen; välanpassade kanter ger snabbare epitelialisering, medan skadade eller nekrotiska kanter kan leda till förlängt läkningsförlopp eller kronisering.