Riktningskänsla

Riktningskänsla, eller orientering, är förmågan att uppfatta, behålla och använda information om plats och riktning i omgivningen. Den gör det möjligt att avgöra var man befinner sig, vilken väg som leder till ett mål och hur man ska förflytta sig i förhållande till omgivningen. Begreppet innefattar både egocentrisk orientering (riktning i förhållande till kroppen) och allocentrisk orientering (mentala kartor över miljön).

Denna förmåga bygger på en samverkan mellan visuella ledtrådar, geometrisk information om miljön, vestibulära signaler och proprioception samt minnesrepresentationer av rutter och platser. Hjärnans viktiga strukturer i detta sammanhang inkluderar hippocampus och entorhinala cortex, som bidrar till kartor och ruttminne, samt parietalloben som stödjer uppmärksamhet på riktningar och rutter. Sensoriska och kognitiva faktorer samt tidigare erfarenhet påverkar hur väl riktningskänslan fungerar i praktiken.

Utveckling och variation: Den utvecklas i barndomen genom erfarenhet av rörelse i olika miljöer och tränas över tid. Många har en bra riktningskänsla, medan andra upplever svårigheter, särskilt i nya eller komplexa miljöer. Faktorer som miljöns struktur, repetitiv exponering och strategisk träning kan förbättra förmågan.

Störningar och bedömning: Försämringar kan uppkomma vid hjärnskada, demens eller andra neurodevelopmentala tillstånd och kallas ofta topografisk desorientering. Bedömning används inom klinik och forskning och kan omfatta uppgifter som ruttlärning, riktningsbestämning, kartmått och självskattningar som undersöker upplevd riktning och navigationsförmåga.

Användning och träning: Riktningskänslan används dagligen vid färd, planering av resor och orientering i okända miljöer. Träning kan bygga upp mentala kartor genom att öva med hjälp av landmärken, karta- och ruttbaserat tänkande, samt genom att använda vägledningar som kompass eller GPS som stöd.