Reostusriski

Reostusriski betecknar den potentiella skadan som kan uppstå hos människor eller miljön till följd av exponering för joniserande strålning. Riskens storlek beror på strålningstyp, dos och exponeringstid, samt vilken kropp som utsätts.

Källor och vägar: Naturlig bakgrundsstrålning, särskilt radon i byggnader, utgör en stor del av den årliga stråldosen i många länder. Medicinska användningar som röntgen och CT, kärnteknisk industri, industriella mätningar och vissa konsumentprodukter bidrar också till exponeringen.

Exponering sker främst genom extern strålning från omgivningen, inandning av radon och andra radioaktiva ämnen samt intag av förorenad föda eller vatten. Skyddsåtgärder syftar till att minska dosen som människor tar upp.

Hälsopåverkan: Högre doser kan ge deterministiska effekter som hudrodnad, illamående eller i extrema fall akut strålsjuka. Låga och måttliga doser ökar risken för stokastiska effekter, framför allt cancer, samt eventuella genetiska effekter, utan tydlig tröskel över hela livslängden. Doser anges som effektiva doser i sievert (Sv) eller millisievert (mSv).

Bedömning och skydd: Strålriskbedömningar används inom medicinsk och industriell verksamhet. Grundprinciperna är rättfärdigande och ALARA (så lågt som rimligt möjligt). Skyddsåtgärder inkluderar minskat exponeringstid, ökat avstånd till källor, avskärmning samt säker användning av skyddsutrustning och ventilation. Dosimetrisk övervakning följer exponeringen.

Reglering och övervakning: Internationella riktlinjer ges av ICRP och IAEA; EU/Euratom och nationella myndigheter reglerar tillstånd, övervakning och beredskap för strålskydd. Se även radon, medicinsk strålningsdos och strålsäkerhet.