Positionsförsvar

Positionsförsvar är en försvarsstrategi inom militär strategi som fokuserar på att upprätthålla och försvara fasta positioner, såsom fronter, befästa områden eller stadscentra, mot en angripare. Syftet är att hindra eller fördröja fienden, behålla kontroll över kritiska mål och vinna tid för reserver och motanfall. Strategin bygger ofta på terrängfördelar, befästa försvarslinjer, pålitlig logistik och sammanhängande eld- och skyddsskydd.

Historiskt har positionsförsvar varit vanligt när rörlighet varit begränsad eller när befästningar kunde utnyttjas, exempelvis under första världskriget. I modern krigföring används ofta en blandning av positions- och rörligt försvar, med försvar i djup och flexibla reserver som kan användas för motanfall när fienden bryter igenom.

Principer inkluderar att utnyttja terrängen som skydd, etablera flera försvarszoner eller fortifikationer, hålla reserver för motanfall, samt upprätthålla underrättelse, övervakning och kommunikation. Eldstödet, inklusive artilleri och luftförsvar, samt ingenjörsstöd för förläggningar och befästningar är centrala komponenter, liksom logistiskt stöd och försörjning.

Fördelarna med positionsförsvar är ökad stabilitet och kontroll över viktiga mål samt möjlighet att sakta ned fienden. Begränsningar inkluderar ofta höga förluster vid brytningar, stor logistisk belastning och minskad flexibilitet mot snabb fiendeomrörlighet eller överlägsen luftmakt.

Relaterade begrepp inkluderar försvar i djup, elastic defense och djupt försvar, vilka beskriver olika sätt att kombinera fasta försvarspositioner med rörliga åtgärder.