P2Xkanaler

P2X-kanaler är en familj av purinergiska ligandstyrda jonkanaler som aktiveras av adenosintrifosfat (ATP). De bildar funktionella jonkanaler genom homo- eller heterotrimeriska uppsättningar av P2X-subenheter (vanligtvis P2X1–P2X7 hos människan). Efter ATP-bindning öppnas kanalens por och tillåter passage av små kationer över plasmamembranet, vilket ofta leder till depolarisering och ökade intracellularCa2+-nivåer.

Varje subenhet har två transmembrana domäner (TM1 och TM2) samt en stor extracellulär ligandsbindande domän. Kanalporen är konstruerad av TM2 från varje subenhet och sträcker sig in i cytoplasman när kanalen öppnas. Desensitisering kan ske snabbt eller långsamt beroende på subenhetssammansättning och tidigare ATP-exponering.

P2X-kanalerna omfattar sju kända subtyper hos människan (P2X1–P2X7) som ofta bildar hetero- eller homo-trimerer med olika vävnadsdistribution. P2X3 och P2X2/3 finns i sensoriska neuron och är särskilt kopplade till nociception och smärtupplevelse. P2X4 är vanligt i glia och vissa immunceller, medan P2X7 är särskilt närvarande i immunsystemet och spelar en roll i inflammasomaktivering och cytokinfrisättning. Muskel-, hjärn- och urinblåsevävnad samt andra organ visar varierande uttryck av flera P2X-receptorer.

Fysiologiskt bidrar P2X-kanaler till synaptisk transmission, smärtupplevelse, inflammatoriska processer och reglering av urinblåsa- och tarmfunktion. ATP är den endogena ligand som aktiverar kanalerna, men deras aktivitet regleras av lokala koncentrationer av ATP och av olika receptor- och kanalinteraktioner.

Farmakologiskt studeras både ospecifika antogonister som suramin och PPADS samt mer selektiva ligander som A-317491 (P2X3/2/3) och gefapixant (P2X3-antagonist) för behandling av smärt- och hostrelaterade tillstånd. Forskning om P2X-kanaler fortsätter att belysa deras roll i hälsa och sjukdom samt deras potential som terapeutiska mål.