Organofosforföreningar

Organofosforföreningar är organiska föreningar där ett eller flera kolatomer är bundna till fosfor. Fosforatomerna är vanligtvis del av funktionella grupper såsom phosphin, phosphon och phosphor, och de kan vara en del av cykliska eller icke‑cykliska strukturer. Föreningar kan ha en enkel fosfor‑kol bindning eller en mycket komplex struktur med multipla substituenter.

Kemiskt sett är fosforintagande funktionella grupper ofta djupt elektroniskt laddade, vilket ger organofosforföreningar stor reaktivitet. De kan vara både polära och icke‑polära beroende på substitut, och därav varierar deras löslighet i vatten och organiska lösningsmedel. Dess elektroniska egenskaper gör dem bra katalysatorer eller biologiska agenter.

Synthesen sker vanligtvis genom lösningsteamning, addition till alkener, eller ringsingulation på fosforitriaziner. En populär metod är fosforisering med trifenylfosfid (PF3) eller fosfortrifluorid (PF3) i närvaro av en bas. De industriella miljöerna använder ofta säkra, kontrollerade processer för att minimera frigöring av giftiga flytande eller fasta produkter.

Organofosforföreningar används i skadegörelseskydd, där många pestkontrollerande kemikalier är phosphor‑baserade. De förekommer även i polymerer, färgämnen, polymerbildande agenter, och i läkemedelsdesign där fosfor‑removering kan göra läkemedlen mer solubla eller bioaktiva. I vissa fall har rädsla för spridning av kemiska vapen och svåra missanvändningar gjort att ”organofosfor” ofta kommer i samband med farmaceutisk eller militär forskning.

Miljöpåverkan och riskutvärderingar har lett till strikt regulatorisk kontroll i många länder. Exempelvis måste export av många organofosforföreningar registreras enligt internationella fördrag, och användningen i vissa jurisdiktioner är strikt begränsad eller förbjuden. Riskhantering innebär ofta omfattande analyser av både toxicitet och nedbrytning i naturen, där fosfor‑haltiga metaboliter kan vara mer persistenta än deras källföreningar.