Nätverkstopologin

Nätverkstopologin handlar om hur nätverksenheter är fysiskt eller logiskt kopplade till varandra. Den beskriver hur datapaket rör sig mellan noder och hur mycket varje del påverkar helheten. Det finns två begrepp som ofta används: den fysiska topologin som avser den faktiska kabeldragningen och platsen för enheter, och den logiska (eller dataflödes) topologin som beskriver hur data logiskt färdas genom nätverket.

Den vanligaste fysiska topologin är stjärntopologin, där varje enhet kopplas till en central enhet som en switch eller hubb. Fördelen är enkel felsökning och bra hanterbarhet; nackdelen är att den centrala enheten blir en potentiell felpunkt och en avsevärd kabelmängd kan krävas i större nätverk. Buss används i äldre Ethernet-nätverk där alla enheter delar en gemensam kabelkanal. Fördelarna är låg kabelkostnad medan nackdelar inkluderar kollisioner, svår skalbarhet och att en kabelbrand kan påverka hela nätverket.

Rings topologi har en ringformad uppbyggnad där data färdas i en eller två riktningar. Den kan ge jämn belastning men är känslig för fel i länken; vissa implementationer kräver tydlig token-ordning. Meshtopologin innebär att noderna har flera förbindelser till varandra. Full mesh ger hög redundans och prestanda men hög kabel- och konfigurationskostnad; partiell eller virtuell mesh används ofta för att balansera kostnad och tillförlitlighet.

Trädtopologi är en hierarkisk sammansättning av stjärnor och används för större nätverk där skalbarhet och centraliserad administration är önskvärd. Hybridtopologier blandar två eller fler modeller för att möta specifika krav. Nätverk väljer ofta en primär topologi och kompletterar med sekundära länkar för redundans.

Sammanfattningsvis påverkar topologin prestanda, felhantering, kostnader och skötsel av nätverket, och valet beror på krav på redundans, kapacitet och budget.