Näringsutlopp

Näringsutlopp betecknar det totala flödet av näringsämnen som lämnar ett område eller ett system, till exempel från odlingsmark till vattendrag eller grundvatten. Begreppet används inom jord- och vattenförvaltning för att beskriva hur mycket näring som förloras utanför systemet och som därmed kan påverka jordens produktivitet samt vattenkvaliteten i mottagarmatten.

De viktigaste vägarna för näringsutlopp är avrinning till ytvatten, läckage av näringsämnen genom dräneringsvatten och erosion som bär näringsämnen. Inom mark och vatten kan kemiska processer som denitrifikation och volatilisering bidra till kväveförluster, medan fosfor oftare leds bort med ytavrinning eller erosion eftersom fosfor binder till jordpartiklar. Näringsutlopp är ofta kopplat till jordbruksmarkens brukning och markets fysiska egenskaper, och varierar mellan olika marktyper och klimatförhållanden.

Faktorer som påverkar storleken på näringsutlopp inkluderar jordarts- och markförhållanden, markfuktighet, nederbörd och körningens intensitet samt gödslingsrutiner. Övergödning, kompakterad jord, dålig infiltration och hög nederbörd ökar risken för utlopp. Åtgärder som minskar näringsutlopp omfattar precisionsgödsel, täckgrödor, växtföljd, bufferzoner längs vattendrag, minskad jordbearbetning och restaurering av våtmarker.

Betydelsen av näringsutlopp är stor för både jordbrukets långsiktiga produktivitet och vattenmiljöns hälsa. Förvaltningar övervakar ofta koncentrationer av nitrat och fosfor i yt- och grundvatten samt flöden i vattendrag för att uppskatta utloppets storlek och effekt av åtgärder.