kväveförluster

Kväveförluster avser processer där kväve i mark, gödsel eller atmosfär avlägsnas eller omvandlas till former som inte längre är tillgängliga för växter eller som påverkar miljön negativt. Vanliga mekanismer är ammoniakavgång (volatilisation), denitrifikation (omvandling av nitrat till kvittrande kväve och lustgas), urlakning av nitrat till grundvatten och ytavrinning eller erosion som transporterar bundet kväve med partiklar.

Orsaker till kväveförluster inkluderar övergödning, felaktig tidpunkt eller teknik vid gödsling, hög nederbörd, lätt genomsläppliga jordar och brist på växttäcke. Olika former av kväve beter sig olika i marken; ammonium binds mer medan nitrat lätt urlakas. Mikrobiella processer styr många omvandlingar och påverkas av syrehalter, fukt och temperatur.

Konsekvenserna är både ekonomiska och miljömässiga: minskad kvävetoillgänglighet för grödor, ökade kostnader för mer gödsel, förorening av grund- och ytvatten, övergödning av sjöar och hav samt utsläpp av lustgas (N2O), en potent växthusgas. Åtgärder för att minska kväveförluster omfattar precisionsgödsling, delad tillförsel, användning av täckgrödor, bufferzoner, nitrifikationshämmare och förbättrad stallgödselhantering. Övervakning sker med jordprov, vattenprovtagning, gaskammare och isotopstudier för att kartlägga flöden och effektivisera åtgärder. Policyramverk och rådgivning spelar en viktig roll för att minska både ekonomiska förluster och miljöpåverkan.