Limmolekyler

Limmolekyler är molekyler som deltar i bildandet av limbindningar mellan material och därigenom möjliggör sammanfogning av ytor. De utgör de molekylära komponenterna i ett lim och verkar genom att bilda interaktioner med de två ytorna och, vid behov, genom att bilda nätverk vid härdningen.

Limmolekyler kan vara naturliga eller syntetiska. Exempel på naturliga limmolekyler är kasein, animaliskt lim och stärkelsebaserade bindemedel. Syntetiska limmolekyler omfattar polyvinylacetatlim, polyuretanlim, epoxylim, cyanoakrylatlim och silikonbaserade lim. Valet av lim beror på underlag, krav på styrka, flexibilitet, värme- och fuktmotstånd samt härdningstider.

Funktion och mekanism innefattar våtning av ytan för att öka kontaktområdet, samt bildning av intermolekylära interaktioner som vätebindningar, dipol-dipolkraft eller jonbindningar. Vid härdning kan molekylerna genom kemisk korslänkning eller avdunstning av lösningsmedel skapa ett fast nätverk som överför belastningar mellan ytorna och därmed ökar hållfastheten. Cirkulations- och kylningsförhållanden påverkar även hur snabbt och hur starkt limmet härdar.

Egenskaper hos limmolekylernas produkter styrs av deras molekylära struktur: funktionella grupper, molekylvikt och nätverkets täthet påverkar viskositet, öppentid, härdningstid och slutlig hållfasthet samt motstånd mot temperatur, fukt och kemikalier.

Användningar sträcker sig från trä- och möbelproduktion till byggnation, paketering, elektronik och medicinska laster där säkra och tillförlitliga bindningar är avgörande. Miljö- och hälsorisker är viktiga hänsynsaspekter vid val och användning av lim.