intermolekylära

Intermolekylära krafter är attraktionskrafter mellan molekyler eller mellan delar av molekyler. De uppkommer genom permanenta dipoler, polarisering av elektronmolnet och tillfälliga dipoler som uppstår i molekylerna. Dessa krafter är betydligt svagare än intramolekylära bindningar som kovalenta eller joniska bindningar, men de bestämmer många egenskaper hos ämnen i fast, flytande och gasform.

De viktigaste typerna av intermolekylära krafter är vätebindingar, dipol-dipolkrafter, London-dispersionskrafter samt jon-dipol- och inducerade dipolkrafter. Vätebinding uppstår när väte binds till starkt elektronegativt syre, kväve eller fluor och attraheras av en annan molekyls elektronpar. Dipol-dipolkrafter verkar mellan polära molekyler med permanenta dipoler. London-dispersionskrafter uppkommer i alla molekyler genom tillfälliga dipoler i elektronmolnet och blir starkare med större molekylstorlek och ökad polariserbarhet. Jon-dipol-krafter förekommer i lösningar där joner interagerar med polära molekyler, medan inducerade dipolkrafter uppstår när en molekyl blir tillfälligt polariserad av en annan molekyl.

Betydelsen av intermolekylära krafter är stor för kok- och smältpunkter, ångspänning, löslighet i olika lösningsmedel, ytspänning och viskositet. De påverkar hur ämnen blandas och hur biomolekyler och polymerer stabiliseras i olika faser. Exempelvis ger vätebindingar i vatten upphov till hög kokpunkt relativt små molekyler, medan London-krafter spelar en större roll i tyngre ickepolära ämnen. Energinivåerna för dessa krafter ligger generellt i intervallet några få till flera tiotals kilojoule per mol, beroende på typ och storlek hos molekylen.