Kreditexponering

Kreditexponering är den potentiella ekonomiska förlust som uppstår när en motpart inte uppfyller sina finansiella åtaganden. Begreppet är centralt inom kreditrisk och används av banker, försäkringsbolag och andra finansiella aktörer samt företag som ger eller hanterar krediter. Exponeringen delas ofta upp i två kategorier: exponeringar som finns på balansräkningen och exponeringar utanför balansräkningen. På balansräkningen finns utestående lån, fordringar och värdepapper, medan exponeringar utanför balansräkningen inkluderar outnyttjade kreditlinjer, garantier och rembursförbindelser.

Mått på kreditexponering används för att bedöma risknivån. Exponering at default (EAD) representerar den förväntade skulden vid en eventuell kontraktsbrott. För vissa produkter, särskilt derivat, används också potentiell framtida exponering (PFE) för att fånga hur stor exponering som kan uppstå i framtiden. Inom kreditriskberäkningar används ofta EAD tillsammans med sannolikheten för kreditförlust (PD) och förlust given default (LGD). Inom IFRS 9 beräknas den förväntade kreditförlusten (ECL) som PD x LGD x EAD och delas in i olika risksteg beroende på hur kreditrisken utvecklas över tid.

Banker och andra institutsjoner beräknar och rapporterar kreditexponering genom limitssystem och riskanalyser. Exponeringar kan nettas eller säkras genom säkerheter och garantier, vilket minskar den faktiska risken. Förutom lån och garantier används metoder för att uppskatta framtida risker vid derivat och andra praxis som påverkar potentiell framtida exponering. Kreditexponering är även en central faktor i kapitalkontroller, där Basel-ramverket och interna modeller används för att bestämma kapitalkrav utifrån portföljens risknivå.