Kol14datering

Kol-14-datering, ofta kallad radiocarbon-datering, är en radiometrisk metod för att fastställa åldern på organiska material genom att mäta mängden kol-14 som finns kvar sedan organismen dog. Kol-14 produceras i jordens övre atmosfär genom kosmisk strålning. Levande organismer tar kontinuerligt upp kol-14, men när de dör upphör upptaget och 14C:s sönderfall följer tiden. Genom att jämföra den kvarvarande 14C-halten med en känd initial halt beräknas en radiokarbonålder som sedan översätts till kalenderår via kalibreringskurvor.

Metoden används huvudsakligen på organiska material som trä, träkol, växtfibrer, ben och kolhaltigt material. De två vanligaste mätmetoderna är Accelerator Mass Spectrometry (AMS), som mäter 14C/12C direkt i små prover, och äldre beta-sönderfallsmätning. Radiocarbon-datering fungerar bäst upp till cirka 50 000 år tillbaka och kräver noggrann provberedning.

För kalibrering används nationella och internationella kurvor, som IntCal och MarineCal. Resultatet presenteras vanligen i kalibrerade kalenderår, eftersom atmosfäriska variationer och havsreservoareffekter gör råa 14C-åldrar missvisande. Marinprover kräver särskild kalibrering med havsreservoareffekter.

Provberedning är viktig och ofta komplex. Vanliga steg är pretreatment i form av syra–bas–syrabehandling (ABA) för att avlägsna föroreningar, följt av extra behandlingar för att extrahera kolatomerna som analyseras. Isotopisk fractionering korrigeras genom delta-13C.

Begränsningar inkluderar kontaminering, diagenetiska förändringar och havsreservoareffekter; resultaten används inom arkeologi, paleoekologi och geologi. Kol-14-datering ger ofta en tidsram snarare än exakt ålder och tolkas i samband med annan dokumentation.