Kalibrerbarhet

Kalibrerbarhet är förmågan hos ett mätinstrument eller ett mätsystem att systematiskt jämföras med en känd referens och därigenom fastställas och dokumenteras dess noggrannhet över tid. Den innefattar att mätresultat kan kopplas till nationella eller internationella standarder via en spårbarhetsskedja och att mätosäkerheten uppges tillsammans med resultaten. Kalibrerbarhet uppnås oftast genom att instrumentet kalibreras hos ett behörigt laboratorium eller genom interna rutiner som följer erkända metoder och certifieringar.

Kalibrering är processen där instrumentets utsignal jämförs med en referens under kontrollerade förhållanden, och där bias, drift och eventuell icke-linjighet kartläggs. Baserat på resultaten bestäms kalibreringsintervall, det vill säga hur ofta en ny kalibrering krävs beroende av hur snabbt fel uppstår, hur ofta instrumentet används, och miljöförhållanden. Ett kalibreringscertifikat dokumenterar referensvärden, spårbarhet, metod och uppmätt osäkerhet.

Faktorer som påverkar kalibrerbarheten inkluderar konstruktionstyp, sensor, och miljö (temperatur, fukt), användning och hantering, samt åldrande av komponenter. Kalibrerbarhet är inte identisk med noggrannhet: ett instrument kan vara kalibrerat men ändå ha en viss mätosäkerhet inom angivna gränser.

I praktiken är kalibrerbarhet central inom laboratoriemätteknik, produktion, medicinsk utrustning och miljöövervakning. Internationella och nationella standarder som ISO/IEC 17025 och ISO 9001 stödjer spårbarhet, metodval och dokumentation av osäkerheter i kalibreringsprocesser.