mätosäkerhet

Mätosäkerhet betecknar det spridningsmått som beskriver hur långt ett mätresultat kan avvika från det verkliga värdet. Den uppkommer när man mäter ett objekt under givna förutsättningar och speglar både slumpmässiga och systematiska fel samt effekter från miljö, metod och observation.

Källor till mätosäkerhet kan delas in i slumpmässiga och systematiska. Slumpmässiga fel uppträder vid upprepade mätningar och hanteras vanligen genom statistisk analys (typ A). Systematiska fel är konstant eller beror på mätutrustning, metod eller miljö och hanteras genom kalibrering, korrigering eller noggrann metodutveckling (typ B). Särskilt viktigt är spårbarhet till SI-enheter genom kalibrering och jämförbarhet mellan mätinstrument. En osäkerhetsudget sammanfattar bidragen från olika källor och används som underlag för att ange övergripande osäkerhet.

Osäkerheter uttrycks ofta som standardosäkerhet, och kombineras till en kumulativ uppskattning uc genom att summera bidragen i kvadratsumma: uc = sqrt(sum ui^2) när kända fel är oberoende. Om källor är kopplade används kovarianser. Den sammanvägda osäkerheten multipliceras sedan med ett typsnittsfaktor k för att få den expansiva osäkerheten U = k · uc, där k vanligtvis sätts till cirka 2 för cirka 95 procents konfidens. Resultatet används tillsammans med syftet med mätningen och bör rapporteras tydligt.

Standardisering och vägledning finns i GUM (Guide to the Expression of Uncertainty in Measurement) och i krav som ISO/IEC 17025, vilka betonar rapportering av osäkerhet och spårbarhet som en del av mätkvalitet.