Gåförmågan

Gåförmågan är förmågan att resa sig, starta och upprätthålla gång på ett säkert och effektivt sätt. Den är en grundläggande del av vardaglig funktion och livskvalitet, och påverkas av muskulär styrka, balans, rörlighet i höfter och knän, koordination, sensorisk feedback och kognitiva funktioner. Gåförmågan används inom hälso- och sjukvård som en sammanfattande måttstock för en persons funktionella självständighet och riskprofil, särskilt hos äldre eller personer som återhämtar sig från skada eller sjukdom.

Bedömningar av gåförmågan inkluderar både prestationsbaserade tester och patientrapporter. Vanliga prestationsbaserade tester är gånghastighet över en kort sträcka (till exempel 4 meter), Timed Up and Go-test (TUG), och sex minuters gångtest. Funktionell ambulationsnivå kan bedömas med skalan Functional Ambulation Categories (FAC) eller liknande bedömningsverktyg. Självrapporterade mått kan komplettera den kliniska bilden och beskriva hur personen upplever sin förmåga i vardagen.

Betydelse och omfång innefattar att en nedsatt gåförmåga ofta innebär ökad risk för fall, större beroende av hjälpmedel och begränsad deltagande i aktiviteter. Såväl åldrande som sjukdomar såsom stroke, Parkinsons sjukdom, osteoartrit och perifer neuropati kan påverka gåförmågan. Faktorer som smärta, trötthet, miljö och medicinering bör alltid övervägas.

Behandling och stöd syftar till att bevara eller förbättra gåförmågan genom fysioterapi, styrke- och balansträning, uthållighetsprogram, användning av lämpliga hjälpmedel och anpassningar i miljön. Målet är ökad självständighet, förbättrad gånghastighet och reducerad fallrisk.