Förstahandsbehandling

Förstahandsbehandling är den behandling som rekommenderas som standardval vid ett givet tillstånd. Den baseras på bästa tillgängliga vetenskapliga bevis, klinisk erfarenhet och praktiska förutsättningar, och dokumenteras i vårdgivares riktlinjer. Målet är att uppnå effekt med rimlig säkerhet och tolerabilitet samtidigt som kostnad, tillgång och logistiska faktorer beaktas.

Valet av förstahandsbehandling påverkas av sjukdomsgranskning, fas i förloppet samt patientens individuella förutsättningar, såsom ålder, graviditet, allergier och samsjuklighet. Biverkningar, kontraindikationer och risk för resistens är viktiga överväganden. Behandlingen följs upp noggrant och kan justeras om nya data uppstår eller om patienten inte tolererar behandlingen.

Processen innefattar ofta noggrann uppföljning av effekt och säkerhet. Om förstahandsvalet inte uppnår önskad effekt, tolereras dåligt eller inte är genomförbart av praktiska skäl kan sekundär (andrahands) eller alternativ behandling övervägas.

Exempelvis inom infektionssjukvården är förstahandsvalet ofta en smalspektrumantibiotika anpassad till sannolikt patogen; inom onkologi är det initiala regimensystemet som planeras för bot eller långtidsöverlevnad med acceptabla biverkningar; inom psykiatri följer förstahandsvalet behandlingar enligt kliniska riktlinjer baserade på robusta studier och lokal praxis.

Som begrepp illustrerar förstahandsbehandling en standardisering av vården utifrån bästa tillgängliga kunskap. Riktlinjer uppdateras regelbundet när ny evidens framkommer, och behandlingsval kan modifieras utifrån patientens svar och preferenser.