Frosthärdhet

Frosthärdhet är en växts eller organisms förmåga att tåla frost och frysskador under vinter och tidig vår. Begreppet används särskilt inom botanik och trädgårdsodling för att beskriva hur väl olika växter överlever i ett givet klimat. Frosthärdigheten varierar mellan arter och genotyper, samt beroende på utvecklingsstadium och miljöförhållanden. Växter kan genomgå köldhärdning (acclimation) under hösten, vilket ökar deras motstånd mot låga temperaturer. När våren närmar sig kan deacclimination ske när temperaturerna stiger.

Växter skyddar sig mot frost genom flera samverkande mekanismer. De ackumulerar osmotiskt aktiva ämnen som sockerarter och aminosyror, ändrar membranlipider och syntetiserar skyddande proteiner. Dessa förändringar gör celler mer motståndskraftiga mot frysskada och kan begränsa isbildning i cytoplasman. Is bildas oftast extracellulärt i första skedet, vilket leder till vattenutdrivning ur celler och därmed en viss cellular torkning som växten kan hantera.

Frosthärdighet mäts oftast genom minimitemperaturer som växten tål i fält eller under kontrollerade tester. Inom trädgårdsodling används hårdhetszoner eller toleransbetyg som speglar lokala klimatförhållanden och växtens förmåga att övervintra. För praktiska vägledningar används ofta uppgifter om lägsta vintertemperatur samt rekommendationer för tidpunkt för plantering och avskärmning.

Användningen av kunskap om frosthärdighet är central vid val av växter i trädgårdar och jordbruk, planering av odlingsdatum och skyddsåtgärder som marktäckning, vindskydd och rätt bevattning. Klimatförändringar kan ändra frost- och acclimationmönster, vilket gör noggrann sortval och skyddsåtgärder särskilt viktigt.