Balansnedsättning

Balansnedsättning är nedsatt förmåga att upprätthålla kroppens balans och stabilitet, ofta med ostadighet, gångsvårigheter och ökad fallrisk. Balansen styrs av ett samordnat system som involverar innerörats vestibularis, synen, känsel i fötter och ben samt centrala nervsystemet som integrerar informationen och styr muskulaturen.

Orsakerna kan delas in i centrala, perifera och sensoriska faktorer. Perifera orsaker inkluderar sjukdomar i innerörat eller vestibulära nerver (till exempel BPPV, vestibularneurit, Menières sjukdom). Centrala orsaker omfattar stroke, Parkinsons sjukdom och andra tillstånd som påverkar hjärnan. Sensoriska orsaker innefattar nedsatt känsel (neuropati), dålig syn eller störningar i somatosensorisk information. Åldrande och läkemedel ökar också risken för balansnedsättning.

Symtomen varierar och kan vara ostadig gång, svindel eller känsla av att allt snurrar, samt ökad fallrisk. Många upplever att symtomen förvärras i mörker, på ojämnt underlag eller vid huvudrörelser.

Diagnostik baseras på anamnes, neurologisk och ögonmotorisk undersökning samt tester av balans och gång. Vanliga moment är Romberg- och tandemgång, vestibulära tester som videonystagmografi med vHIT eller kalorutest samt posturografi. Bilddiagnostik kan övervägas vid misstanke om central genes.

Behandling riktar sig mot underliggande orsak samt rehabilitering av balans. Vestibulär rehabiliteringsterapi (VRT) och målmedvetna balans- och gångövningar är centrala. Vid behov används hjälpmedel som käpp eller rollator och kompletteras med övningar för styrka, bålstabilitet och kondition. Säkert hembaserat boende och fallförebyggande åtgärder är viktigt, liksom att minska läkemedel som kan bidra till yrsel eller trötthet.

Prognosen varierar beroende på orsak och behandlingens tidpunkt. Vissa får betydande förbättring med rehabilitering, särskilt vid vestibulär genes, medan andra har kvarstående ostadighet och ökad fallrisk. Långsiktig uppföljning och anpassad träning rekommenderas.