gångsvårigheter

Gångsvårigheter avser nedsatt förmåga att gå normalt och kan vara tecken på underliggande sjukdom eller skada i centrala eller perifera nervsystemet, i muskler, leder eller i balansorganen. De påverkar ofta gångmönster, balans och stabilitet och ökar risken för fall. Orsaken avgör vilka åtgärder som är lämpliga och hur prognosen ser ut.

Vanliga orsaker kan delas in i neurologiska, muskuloskeletala, sensoriska och metabola samt läkemedelsrelaterade eller toxiska orsaker. Neurologiska exempel är Parkinsons sjukdom, stroke, cerebellär ataxi och multipel skleros. Muskuloskeletala orsaker inkluderar artros i höft eller knä, fot- eller vristproblem och muskelbristningar eller kontrakturer. Sensoriska orsaker innefattar neuropatier och proprioceptiv störning, samt vestibulära rubbningar. Metabola tillstånd som hypotyreos eller diabetes kan bidra. Vissa läkemedel, alkohol eller andra toxiner kan försämra gångförmågan. Andra orsaker kan vara psykologiska eller funktionella.

Symtomen varierar men kan innefatta osäker eller långsam gång, bred bas, nedsatt armrörelse, fotfällning eller trampande, samt ökad fallrisk. Plölig försämring kräver omedelbar vård för att utesluta akut tillstånd som stroke eller förvärvad neurologisk skada.

Diagnostik bygger på medicinsk historia, neurologisk undersökning och bedömning av gångmönster. Vid behov görs bilddiagnostik (MR eller CT av hjärna och ryggmärg), blodprover, neurofysiologiska tester (EMG/NCS) och ibland lumbalpunktion. Gånganalys och fallriskbedömning kan bidra till planering av rehabilitering.

Behandling är ofta orsaksdriven och kan inkludera fysioterapi, balans- och gångträning, hjälpmedel (canne, rollator), anpassningar i hemmet samt smärt- och spasmkontroll. Medicinsk behandling riktas mot underliggande tillstånd (t.ex. dopaminergika vid Parkinsons). I vissa fall kan kirurgiska ingrepp eller ortopediska åtgärder behövas. Prognosen varierar och beror på orsak, tillståndets progress och svar på rehabilitering. Förebyggande åtgärder som regelbunden motion, syn- och balansträning samt beteendeanpassningar minskar fallrisken.